Åh.. Jag minns när jag var liten och blev arg :p då ville jag alltid rymma. Och för en liten spinkig och kort unge som jag var då var det inte så lätt. Minns hur jag gick in i vardagsrummet och slet för att dra med mig en stol till ytterdörren så att jag skulle kunna nå upp till låset. Och hade jag otur tog pappa eller mamma nycklarna så att jag inte hade en chans att komma ut. Då blev jag alltid förbannad och skrev 'jag hatar er' lappar . Nästan lite sött såhär i efterhand. Det roligaste var nog att när jag väl 'rymde' som jag kalla det, kom jag oftast inte längre än till under balkongen längst ner , eller ännu närmre.. Trappan upp till lägenheten. Där satt jag och sura. När sen någon granne kom förbi i trappan tyckte jag det var pinsamt. Så då smet jag in igen, arg över att ha misslyckats. Och jag minns när jag var ledsen. Då låg jag i sängen med mitt favoritgosedjur eller min katt och grät. Samtidigt som jag berättade varför jag var ledsen. Tänk vad tiden går fort. Det var ett tag sen de. Man saknar tiderna då man tyckte att allt var så krångligt, även fast de egentligen var så lätt. Tiden då man ville växa upp snabbt och bli stor, och när man plötsligt gjorde det.. Var det inte riktigt som man tänkt sig. Puss